Att jag är så här stolt är en lång historia, så jag börjar från början!
Dennis har ett bra tag varit ganska dålig på avlämningar när vi apporterar, han slänger dummien på backen precis framför fötterna på oss. Vi har försökt med massa olika saker som att vända oss om, gå ner på knä och jubla när han närmar sig oss. Men han bara öppnar munnen och släpper den på marken...
För några veckor sen var vi hos vår träningskompis Britt och voffen Eros. Vi beklagade oss kring Dennis avlämningar, då berättade hon att hon haft precis samma problem. hon berättade vidare att hon då använt sig av klicker för att fixa till problemet. På vägen hem från Britt köpte vi därför en klicker.
Till en början klickade vi in honom så att han förstod att klick-ljudet innebär att man får en godis. Sedan fick han klick och godis när han duttade med nosen på handen. Vi la en dummie på golvet och när det nuddade handen fick han klick och godis. Och så höll vi på inomhus, till slut tryckte han dummien i handen på en och släppte inte förrän vi tog den.
Detta har Fredrik övat på ute och berättat att det går hur bra som helst. Nu kommer vi till anledningen till min stolthet. Jag har själv inte sett detta utomhus så idag tog jag med mig godis, klicker och dummie ut på promenaden. VILKEN SKILLNAD DET HAR BLIVIT! Jobbet med klicker har verkligen gett resultat, Dennis vet precis vad som förväntas av honom och gör jättesnygga avlämningar. Tyvärr tog jag inga bilder på detta mirakel, men det ska jag försöka fånga nästa gång.
Förstår ni hur stolt jag är?
