Hundträning och matlagning i en salig blandning: mars 2011

Vilken dag vi har haft! Klockan åtta begav vi oss till vackra Sparlösa för att träffa vår uppfödare Karin och Dennis kullsyskon. Solen sken och det bådade helt enkelt gott. Det första vi gjorde var att lägga ut dummiesar för ett sök, hundarna fick se att vi la ut dem sen vända vi ryggen till och körde några enkla markeringar.

Dennis visste precis vad han skulle göra och skuttade till när han hittade det han letade efter. Och direkt in i husses famn med dummien! Vilken kille, vilka framsteg!

Efter allt hårt arbete förtjänade alla syskonen en busstund tillsammans. Dennis och Mollie verkade ha himla mysigt ihop.

Tusen tack till Karin och alla andra för en helt underbar dag! Vilket härligt gäng vi är :) Ser verkligen fram emot nästa träningsträff!

Tabergs förtrollade skog.

Någonstans i utkanten av Smålands Taberg steg denna morgon en husse, en matte och en voff upp ur sina sängar och kisade mot solens första värmande strålar. Matte i familjen skulle till skolan och husse, som är sjuk och hemma från jobbet, skulle ta hand om dagens första promenad med hunden i ett försök att friskna till. Matte kramade om sin voff och sin husse, sa adjö och åkte till skolan.

Väl ensamma hemma tog husse kopplet och spatserade i sakta mak med voffen ner till Tabergs förtrollade skog. De stannade en stund, husse klappade om voffen och förklarade:

- En gång ska allt det här bli ditt, en gång ska du bli kung.

- Allt det här? svarade voffen. Ska alla träd, all mossa, alla grenar och stenar verkligen bli mina?

- Ja, svarade husse. När du vuxit upp och blivit en stor hund så ska hela Tabergs förtrollade skog bli ditt kungarike. Och alla träd, all mossa, alla grenar och stenar och alla djur ska följa dig troget.

Voffen tittade sig omkring och viftade på svansen. Inte kunde väl allt det här bli hans? Voffen tog några pigga språng över mossa och stubbe och ropade:

- Men husse, hur vet jag när jag blivit stor?

- Det kommer du att förstå när det är dags, svarade husse.

Och där gick de på stigen, husse och voff. Letade pinnar och hade det trevligt tillsammans. Ja, faktiskt var det så pass roligt att husse glömde bort hur förkyld han var.

Längst ner i en glänta där stigen delar sig, ställde sig husse och spanade ut mot en öppning bland träden. Inte skulle han väl våga, är voffen verkligen redo? Han tittade bort mot sin hund som var i full färd med att undersöka en stubbe, och tvekade en sekund. Men i Tabergs djupa skog susade denna morgon en förändringens vind mellan träden. Husse tog ett djupt andetag och kallade till sig sin hund. Han tog fram en apporteringsdummie ur fickan och visade upp den för voffen.

Och där i skogsgläntan under Tabergs underbaraste morgonsol till tonerna av vacker fågelsång kastades dummien iväg med sådan kraft att husse själv inte hade en aning om vart den tog vägen. Voffens blick mötte husses och de två delade samma tanke.

- Sök!

Voffens känsliga nos hade redan fått upp vittring och han satte av i hög fart över stock och sten. Husse stod kvar på samma plats och bevakade sökarbetet. Till sin stora glädje såg han hur voffen bakom en stor stubbe vände i steget och kom tillbaka i fullt språng med dummien mellan tänderna. Vid avlämningen var känslan mellan husse och hund enbart ren och oförfalskad eufori. Husse tittade milt in i ögonen på sin voff och kände att det var lika bra att göra om det hela. Sagt och gjort, återigen flög en dummie genom den förtrollade skogen och efter kom en lycklig voff.

På promenaden hem genom skogen kände nog både husse och hund att alla träd, all mossa, alla grenar och stenar och alla djur iakttog dem lite extra noga. Kanske såg de för första gången med försiktiga ögon på sin nya konung?

Snipp, snapp, snut så var sagan slut!